Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

lifestyle blog

tiny stories | lost in istanbul

Dessa är utdrag från mitt liv återberättade som tiny stories. Här om hur min resa ner till min familj i Kenya inte gick som planerat.

Linn-lost-in-IstanbulHotel-morningsLinn-Wiberg,-Istanbul-2016

Runt om mig är endast ett fåtal bord upptagna. Jag känner igen de flesta gäster från igår ur myllret av frustrerade passagerare. Hundratals som argt viftade med flygbiljetter till plan som redan lämnat. En irländsk kvinna i lent hår och mockajacka grät floder och försökte tränga sig före alla medan en Amerikansk tjej blev borteskorterad av security efter ett våldsamt utbrott gentemot personalens ignorans. Bakom mig sa en man från Egypten att det här var hans tredje flygplats på två dygn han satt fast på.

”Next flight will be same time tomorrow, miss. That’s the earliest we can do.”

Nu sitter vi nedslagna, besegrade och ensamma vid varsina bord i kläder som egentligen inte passar in på ett fem-stjärnigt hotell klockan två en fredag. Eller så är bara världen som tillhör de rika inte lika glamorös och skimrande som jag trott. All mat är beige och flaskan bredvid lappen där det står olivolja innehåller istället vinäger. Turkiet ska vara kända för sitt kaffe har jag förstått, men här är bara kaffemaskinen öppen för frukost. På min tallrik ligger en hög stekta tomater och fyra baklava och ändå ska jag bli magsjuk några timmar senare.

Jag försöker låtsas att det här är precis som för Scarlet Johansen i Lost in Translation. Att ta vara på det exotiska med isolationen, inte veta var jag är. Men omgivningen är för grå och jag har inget ombyte att svida om till för att dricka drinkar i hotellbaren med medelålders främlingar. I mitt handbagage har jag istället ett skrivblock utan penna, min systemkamera, två läppstift och en bok om skrivande som berättar om skitregler för de har pluggat på universitetet.

Jag står i trosor och strumpor i mitt rums fönster på åttonde våningen. Regnets pärlor blandas med avgaserna på rutan och rinner ned i smutsiga floder. Det går inte att öppna, jag provade, men röka får man ändå. Det säger askfatet och lukten i tapeterna. Den trafikerade vägen utanför låter som havet och jag undrar om det är en loopande gif för fan de tio filerna slutar aldrig fyllas. Härifrån ser Turkiet bara dåligt ut och det känns inte rättvist.

På tvn finns en enda kanal på engelska. En 50 årig turkisk kvinna visar sjuksköterskor olika sminkprodukter eftersom att de alla har problem med att huden skiftar i rött när det är kallt. Rösterna är dubbade och jag har 60% kvar på min laptops batteri och elva timmar tills bussen tar mig tillbaka till flygplatsen.

Istanbul trafficMissed-flight,-Linn

These are snippets from my life retold as tiny stories. Starting from how my flight down to Kenya did not go as planned.

Around me only a few tables are occupied. I recognise most guests from the crowd of frustrated passengers from last night. Hundreds who angrily waved tickets for planes that had already left. An Irish woman in silky hair and suede coat cried rivers and tried to skip the queue, all whilst an American girl was removed from the scene by security after becoming violent towards the ignorant personnel.

”Next flight will depart the same time tomorrow, miss. That’s the earliest we can do.”

So we are sitting here dejected, defeated and alone at separate tables. Our outfits aren’t suitable for a Friday afternoon in a five-star hotel, or maybe the world of the rich aren’t so glamorous and shimmering as I imagined. All food shifts in hues of beige and the bottle that says olive oil contains vinegar. On my plate I only gather tomatoes and baklava, yet, a few hours later I will be throwing up from food poisoning.

I try to pretend that I’m is just like Scarlet Johansen in Lost in Translation, embracing the exotic feeling of isolation, not knowing where I am. But these surroundings are too gloomy and I’m lacking a change of clothes to slurp cocktails with middle age strangers in the hotel bar.

I stand in panties and socks in the middle of my window on the eighth floor. It’s filthy with exhaust and the rainfall creates dirty rivers on the glass. It won’t open, I tried, but smoking is still allowed judging from the ashtray by the bed and the smell from the wallpaper. The busy road outside sings like the sea and I wonder if the view is a looping gif as the ten lanes never stops filling up. On the only tv channel in English a 50 year old Turkish woman displays different makeup products. The voices are dubbed and I have 60% left on my laptops battery and eleven hours until the bus takes me back to the airport.

Linn

Follow my blog with Bloglovin

Linn Wibergs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Fanny Ekstrand
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Träningsglädje
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Linn Herbertsson
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Dasha Girine
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk