Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Special Texts

krönika: att jobba sent är bevis på dåligt omdöme

Linn,-scarf,-December-LondonKaffe,-coffeeLinn,-December-London

 

Det jag kommer berätta om nu är något jag skäms över.

De senaste månaderna (året?) har jag jobbat mer än tolv timmar minst sex dagar i veckan. Jag har pluggat 300% på universitetet samtidigt som jag praktiserat, bloggat och sedan jobbat minst tre kvällar i veckan på bar. I augusti ändrades det för då jobbade jag ”bara” heltid, dvs till ungefär sju eller åtta, plus bloggade varje dag. Det är inget skryt, det är äckligt. Den senaste tiden har det gått så långt att jag inte kan sova längre. Min hjärna surrar och tankarna spinner i raketfart så fort jag stänger ögonen. Jag behöver vila, men det går inte längre så jag ligger vaken till sent på natten.

Jag är nära att falla i den fällan som många i vår generation gjort. Jag pratar om utbrändhet.

Så pass många av mina vänner och folk runt omkring har bränt ut sig de senaste åren att det är knappt att någon reagerar när en får nyheten. Bloggare, profiler, chefer skriver om utmattningssyndrom och utbrändhet som om det vore den årliga influensan. Något en får räkna med att ta för att ”komma någonstans”.

På varje arbetsplats jag varit på så är det de tendenser som leder till utbrändhet som värderas, uppmuntras, belönas. Att vara den som går sist, som tar på sig allt extraarbete, jobbar över kapacitet och förväntan. Den som har en arbetsbelastning som egentligen borde delas upp för två. Vad du är duktig alltså, skitbra jobbat, jag förstår inte hur du orkar. Nej, vet du vad det är, det är fruktansvärt. Utbrändhet är inget skämt. Visste du att utbrändhet ger riktiga hjärnskador? Det är inget som försvinner med en spahelg på Yasuragi eller en juicecleanse i februari.

En nära familjemedlem blev rejält utbränd när jag var yngre så jag har suttit på första parkett och sett hur illa det kan gå. Hen var sjukskriven i flera år. Vi körde hem från skolan och hen glömde var hens hus låg, så vi irrade runt på gatorna och hen storgrät framför ratten. Andra dagar spenderade hen i ett mörklagt rum för att dagsljuset var för starkt. I februari. Minsta ljud skar igenom hens hjärna. Att vara utbränd gör att du inte klarar av saker vi tar förgivet varje dag och leder till så mycket smärta och ångest att det inte går att beskriva.

Att som regel jobba sent är ett bevis på dåligt omdöme. Dåligt omdöme och brist på respekt för en själv och för de runt omkring en. Vi kan inte skylla på brist på bevis eller kunskap längre. Vi vet att det är dåligt. För det är aldrig bara ett projekt som kommer kräva all din energi och tid. Efter det kommer ett till. Och ännu ett till. Och ett till efter det. Har du lagt ribban högt då så kommer det förväntas av dig att fortsätta prestera. Visst att en ska jobba hårt och vara dedikerad, men aldrig såpass att det får gå ut över din hälsa. Det är inte att göra ett bra jobb. Det är din skyldighet som vän, dotter, partner, pappa, anställd, att ta hand om dig. För absolut ingen kommer applådera någon som jobbar ihjäl sig.

På företag är alla utbytbara, men hemma är ingen utbytbar.

Som chef hade jag krävt att folk lämnar i tid, för tid att vara ledig gör en till en bättre anställd. Utan tid att varva ned så bryts vi ned. Utan tid att ha tråkigt, får vi aldrig känna efter, hitta saker vi älskar. Det är i de långsamma minutrarna som vi hittar mod och ramlar på nya hobbies, snyggingar att bli kära i, ideer till projekt, drömmar vi vill förverkliga. Hur många har inte jobbat så jävla fucking svinbra när en äntligen fått ligga med den där baben en trånat efter så länge? Eller när en fått spendera en heldag med sina bästa personer? Eller målat klart sitt sovrum? Det är där vi hittar energi. Det är därför företag älskar att ta in unga praktikanter, för de har så mycket motivation och idéer. I deras liv har jobbet en biroll. Visst att det delvis kommer med ålder, men att ha ett så pass rikt liv, där arbete inte är mittpunkt utan något en gör för att ha råd att finansiera allt annat är en fördel.

Jag vet att det här samhället är stört och att det inte är lätt att bara vända om och be om ledighet när ingen annan gör det. Jag har fallit i exakt den fällan. Att sätta ned foten när pengar, makt, prestige står på spel är svårt. Men vill jag komma någonstans så måste jag det. Det heter utbränd av en orsak. Det är svårt att tända ett ljus igen om det redan brunnit ut. Sorgligt va? Vi kan alla göra aktiva val att ändra det här klimatet litegrann. Hjälpa till att omstrukturera, säga stopp när en kollega är på hal is, ge förslag på hur en kan ändra policy på sitt jobb, förklara och bevisa varför det är lönsamt. Och våga byta företag om de inte lyssnar. Det är aldrig värt det. När en är utmattad har en inte ens energi att bli glad för en löneförhöjning/befodring/eloge/vinst.

Anledningen att jag skäms är att jag känner att jag gjort tvärt om. Jag vill inte vara den som bloggar om stress som något nödvändigt för att ta sig dit en vill. Att hjälpa till att normalisera, göra det till något glorifierat.

Än så länge är jag inte utbränd, men min livsstil är där och nosar på det. Idag har jag och Daniel bestämt att vi ska gå igenom mål för året. Nu är det nog, jag vägrar slava och må dåligt. Jag gillar mig själv för mycket! Nästa vecka har jag en review med mina chefer och då ska jag be om att jobba hemifrån en dag i veckan. Den sociala stress jag känner på kontor gör mig inte produktiv. Plus att jag vet att jag kan göra mitt arbete på 4 timmar istället för 9 om jag lämnas ostörd och vet att jag inte är knyten till att sitta kvar på en stol när jag är klar. Och det är bara ett steg mot en bättre balans.

Såklart är vi alla olika, och ett blogginlägg revolutionerar knappast någons liv. Men jag hoppas att det kan få någon att stanna till, våga gå hem i tid eller i vilket fall tänka om.

An opinion piece I wrote in Swedish about the sick work culture where habits that lead to burnouts is what is admired and rewarded in work places, and how I want to change that. Please translate it here.

 

 

Linn

Följ min blogg med Bloglovin och på Instagram

home is where the flatmates are?

Notes Home Interior Avocado-plants skull

Några detaljer från mitt och Daniels rum.

Det börjar bli så mysigt alltså. jag stormtrivs verkligen. Vi har så fina saker, området vi bor i känns säkert, allt i lägenheten fungerar, det är inget mögel. Saker som kanske tas för givet i Sverige men som anses som en lyx i London. Vi har liksom diskmaskin – höjden av lyx.

Däremot kan jag inte hjälpa att få klaustrofobi på att vi bor med andra. Don’t get me wrong, jag älskar våra flatmates, de kunde inte vara bättre. Känner på riktigt att vi haft så förbannat tur med dom och älskar när vi hänger. Men herregud, jag och Daniel har varit ett par i snart fem år och aldrig bott själva. Jag vill ha ett hem som bara är vårt! Där vi kan ligga nakna i soffan och ta upp tvn hela hela dagen. Ha fler än ett rum att fylla med plantor, tavlor, möbler. Jag vill kunna öppna kylen och bara se vår mat. Jag vill att det ska vara våra fläckar jag torkar upp med strumpan, vår tvätt som hänger framme för länge, vår disk som inte ställs in i diskmaskinen. Jag vill ha sex i köket och kunna bråka öppet och därefter smälla i dörren till ett annat rum. Jag vill ha så pass mycket golvyta att vi kan köpa en matta, kanske två. Laga äggröra i pyjamas.

Har aldrig trivts såhär mycket i en lägenhet förr, och samtidigt aldrig känt ett så okontrollerbart kli efter något eget.

Är det värt att flytta från staden jag älskar bara för att vara ensamma inom fyra väggar?

Mycket i mitt och Daniels liv är trixigt eftersom att vi är från två olika länder och bor i ett tredje. Och att det tredje råkar vara UK och just London gör det bara svårare. Att flytta till en egen lägenhet har vi inte råd med, om vi inte flyttar långt ut. Men då försvinner närheten till allt jag bor i London för.

Istället sitter vi alla fem flatmates och tittar på Chef’s Table på tisdagskvällar. Och det känns fint. Fast jag undrar ändå när fan man ska kunna bli vuxen istället för instängd i det som är onajs med att vara ung.

Allt är väll relativt. Så jag antar att just nu, stormtrivs jag. I vilket fall relativt mycket.

A text I wrote about having to live in a flatshare even after having been a couple for almost five years. Translate it here.

 

 

Linn

Följ min blogg med Bloglovin och på Instagram

 

a london postcard + national novel writing month

Processed with VSCO with hb2 preset

Processed with VSCO with hb2 preset

Processed with VSCO with hb2 preset

Processed with VSCO with hb2 preset

 

Tja! Såhär kan en också stå och posa på lunchrasten i duggregn. Nu ni, börjar London bli exakt så grått som resten av världen föreställer sig. Men med grått väder kommer oanvänd tid att spendera på sånt en drömmer om.

Den här månaden är det National Novel Writing Month, dvs att alla med spruckna romandrömmar drar ihop i en sista suck innan nyårslöftena faller pladask. Okej, det där lät bra mer neggo än vad det skulle. Jag vill i vilket fall prova! Sen jag började jobba heltid igen så har det knappt blivit att jag öppnat mitt dokument, förutom på bussen varje morgon när jag knappar in meningar på mobilen. Har ju sedan tidiga tonåren haft som löfte att ge ut en roman innan jag är 30 och det kliar nu i hela kroppen av historier jag sitter på som måste ut! Det är ingenting en ska försumma, så nu minsann hoppas jag att November blir månaden saker börjar hända.

Kikade på Sandras tidigare nanowrimo-inlägg och kör i samma anda en lista.

 

Detta har jag redan:
– En romanidé
– Ett skelett och en tydlig struktur (som jag dock vill ändra på)
– 142 995 tecken som behöver redigeras
– Jättemånga mobilanteckningar och dokument med meningar och utkast

Mina mål för månaden:
– Skriva om en av huvudkaraktärerna från grunden, hen håller inte just nu.
– Ha färdigt upplägg för varje kapitel.
– Se över dramaturgi i helhet, men även i separata kapitel.
– Gå igenom det jag redan har skrivit.
– Sortera mina utkast och se vad som är värt att behålla. Även sätta in det i kapitel!
– Skriva 10 000 tecken.

Vad som blir kvar efter månadsslutet:
– Klippa bort överflöd i både meningar och berättelse.
– Läsa om igen och igen och igen. Se till att allt synkar och funkar, att inget är knas och att alla trådar som ska knytas ihop knyts ihop.
– Se till att berättelsen håller, att inget

 

Uppdatering: Sandra tipsade om facebookgruppen Skrivgäris så jag tipsar vidare!

Har någon av er provat detta? Hur gick det? Vill ni hänga med mig den här månaden? Är det här helt ointressant?

Wow, London is getting just as grey as the rest of the world imagines it. But with rainy days and dark afternoons there is a lot of spare time to dedicate to things we dream about doing. Ever since I started working full time I have barely touched my very long word doc. It pains me.

November is National Novel Writing Month, where every aspiring writer give their new years resolution one last push. Since I in my early teens sworn to get a novel published before I turn 30, I better get back on writing it. So I will give this Nanowrino thingy a try, because I refuse to become one of those who just kept on thinking they could’ve.

 

 

 

Linn

Follow my blog on Bloglovin and Instagram

 

about the sad state of britain

View-over-London-Skyline-Rooftop

 

I have struggled to put any words in here since Friday. A darkness and immense sorrow has coated Britain since the referendum made Brexit a reality by 52% voting to leave the EU. The reason for my move here five years ago, and why I’ve remained all these years despite ridiculous rents and moldy flats has been the pride London possess in being inclusive, accepting and diverse. For the first time I feel unwelcome and unwanted in my home. The anger and sadness is indescribable and I am, together with millions, dizzy with disappointment of how the world is regressing to fear and disbelief of a global community in this time of uncertainty, conflict and pain. In the aftermath many are also full of regret as we are not sure of the repercussions of this decision.

I think it is disgusting that the government would allow a decision this large happen before anybody, not even the politicians, know of the consequences or even what the following steps would be. It has divided not only a community and a country, but the world, which is the last thing we need in a time like this.

But this past weekend has also given me hope. I spent it all working at the bar, and the referendum was the sole thing everybody talked about. I had countless grown men in tears over everything that their community here in London stand for and are built on – inclusiveness, diversity, acceptance – to be torn to shreds. And I felt the pride of all those core values expressed in every tiny grain that is London. Despite being enveloped in disbelief we could all still unite. My social channels, news channels and conversations are flooded with strength, integrity and solidarity. Brits have both online and offline expressed their discontent and frustration over this ridiculous process. And they will not have it. Young women organising counter actions and protests as well as officials issuing statements that they refuse to obey to closing their communities.

In these dark times we will not give up hope, not cave in to hopelessness. It is a regretful decision, but I hope this will be the wake up call not only the UK but that the EU and the world needs. And I am sincerely doubtful that a true Brexit will fully happen. Instead I hope that this will fuel our fire to stand up for the society we want, an open and welcome one. I won’t succumb to terror and sorrow, and I know you won’t either.

For all of you who have written asking if it is pointless to even think about moving to London any longer I say to you that no, it is not. Firstly the British government has to make a decision as they have the final say in this. And if they do it will take at least two years to implement the UK leaving the EU and this might still mean free movement for Europeans.

 

 

 

Linn

Follow my blog on Bloglovin

 

 

min allra första publicerade krönika

Screen Shot 2016-04-14 at 11.00.40

Idag publiceras min allra första krönika. Stort va? Ångesten när Sandra bad mig skriva en, fast att det är det jag helst vill. Så jag tänkte att jag borde skriva om just det. Den finns att läsa på Metro Creative. Vore kul om du lade en kommentar om vad du tycker också.

Today I get my first personal essay published. Huge huh? I got slight anxiety when Sandra, my editor, asked me to write one even though writing pieces like that is what I want more than anything. So I figured I should write about exactly that. It’s up on Metro Creative now. Unfortunately it’s in Swedish but maybe you can translate it with google. If you do, let me know what you think.

///

photo by my brilliant babe Frida Vega

///

Linn

Follow my blog on Bloglovin

Linn Wibergs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Dasha Girine
Home
Andrea Brodin
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Träningsglädje
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Elin Johansson
Home
34 kvadrat
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind