Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Q&A

BY DANIEL

LWDPJag avslutar den här oändliga Q&A med en himla populär fråga: Daniel, how would you describe Linn? I always find it difficult to describe people. You know exactly what they’re like (especially when that person is someone you spend almost every day with) but it’s only when you’re asked the question that you have to properly think about it and put it into words. So, here’s my first real attempt at describing my girlfriend, Linn. I don’t know if everyone that knows her will agree with what I write next but it’s definitely the image that I have in my head and I wouldn’t change it for anything.   When I started to spend time with Linn one of the first things I noticed is that she genuinely gets to know people without judging them at all. She seems completely open to meeting different kinds of people. She doesn’t care about what you look like, how you dress or where you’re from. That might sound weird but I think that when most of us meet people for the first time we’ve already developed an idea of who they are based on superficial things. We don’t really give people a chance. Linn, on the other hand, doesn’t seem to think about that at all. She just sees every encounter as an opportunity to discover something or someone new. Maybe that’s why she’s one of the most approachable people I’ve ever met. I don’t know how many times I’ve been out with her and witnessed complete strangers walk up to her and start a conversation. People just seem to like her as soon as they meet her. They want to instantly become friends and hang out the next day. She doesn’t always feel the same way but if she does get along with that person she’ll go with it.   That’s another thing that’s great about Linn, her spontaneity. She loves unexpected adventures and when she feels like going on one you can’t stop her. Everyone’s obviously invited to join her but if you’re not she won’t change her mind. She does what she wants when she wants. This has led to a few arguments between us but I think that most of us (including me) could learn to spend a bit more time doing things for ourselves without caring about what others want or think.   Linn’s fiercely independent. She doesn’t care about social norms or how things should be done. For example, the concept of relationship celebrations (i.e. Valentine’s day, one year anniversaries etc…) seem a bit silly to her. She wants to celebrate them (well, I think so) and enjoys it but it doesn’t matter if you do it on the exact day or not. Celebrating your one year anniversary a month late or early wouldn’t matter to her. It doesn’t have to be an extravagant celebration either. The only thing that’s important to her is to be with the person you’re meant to be celebrating with. Everything else is irrelevant. Linn is one of the very few people I know, if not the only person I know, for which the overused saying “It’s the thought that counts” actually seems to be true. She’ll never get caught up in the small and mostly unimportant details. This is probably why she is almost always having fun. She doesn’t let stuff get to her and finds happiness in the simplest things (i.e. going out for breakfast, balloons, rain, puppies, drinking on rooftops etc…) and this makes everyone around her a lot happier too.   Anyway, I could add to this mini-rant and talk about how incredibly intelligent Linn is and how she questions everything and will always express her opinion but I’m sure you already know that from reading her blog. These are the main things that stand out to me and make being her boyfriend feel special so I’ll just stop here.   Daniel

DET HÄR MED ATT VARA 16

Du lever verkligen ett idylliskt liv enligt mig, med många fantastiska vänner, en grym stad, fin pojkvän och livet leker bokstavligt talat… Så kommer jag här 16 bast bor i en liten stad, trivs inte så bra på gymnasiet där jag går, festar aldrig pga inget kompisgäng… Enda jag vill är att rymma någonstans och få ett lyckligt liv så som du verkar ha det. De jag vill få fram är, how do you do it?
Först och främst. Jag har också varit ensam en massa. Det finns nog inget mer ensamt än 16-åringar för även om man tillhör en grupp då så är man ensam. Så kände jag. Och det hjälper knappt var man är, 16 är hårda grejer. Det blir i vilket fall bättre! Det suger väll att höra nu antar jag, men det blir faktiskt det. Dessutom ser alla alltid ut att ha det så mycket bättre än vad de egentligen har för det är oftast de sidorna omvärlden får se.
Det tipset jag kan ge är att försöka hitta ett intresse. Egentligen är det inte relevant vad det är: filmfotografi, schack, keyboard, teckna, hockey, manga, teater, feminism, skateboard eller vad som. Skriv en lång lista på saker du tycker är kul och välj något du ska lägga extra tid på och se till att ta dig tid för dessa. Så kan man leta upp forum eller grupper osv på nätet, eller starta en klubb i skolan och sen bara öva öva öva tills man blir bättre. Har man ett intresse blir det lättare att lära känna nya människor, då man lättare hittar någon man har något gemensamt med. Eller så är det bara ett bra samtalsämne och man kan bara fråga någon man tycker verkar snäll om den vill följa med hem/ut och göra det här med dig.
Är det något jag har lärt mig så är det fan att man kan inte sitta och vänta på att saker ska hända, man får liksom dra igång det själv för att det ska bli av! Vill du ha fler vänner, bjud över fler hem till dig eller ut så bjuder dom tillbaka snart ska du se. Men så länge du hittar ett intresse du själv tycker är roligt så lindrar det ändå för stunden liksom och allt känns inte piss. Och skriv massa till mig, vi kan chatta typ!

Q&A del 7 om gymnasiet

Vad gick ni på gymnasiet? Jag gick samhäll-media-ekonomi på Kärrtorps Gymnasium. Bästa bästa media som alltid var roligast och fick mig att fatta att det går att ha ett jobb som är roligt.

första månaden i gymnasiet, femton och osäker och ändå så lycklig. <3

och här kan man se en del av mitt lilla gäng några år senare när vi var rätt hatade på hela skolan. Som när hela gymnasiet var inbjudna på skidresa organiserat av eleverna var vårt gäng de enda objudna. Så himla komiskt och det gjorde oss ingenting!

Sen gick jag tvåan på svenska skolan utanför Malaga. Det såg ut lite såhär:
Dvs kul och spännande men egentligen inte min grej alls. Vi rymde till andra spanska städer om nätterna, åkte skidor, hängde i VIPen(ovärdaste ställena i världen), låg på stranden, hängde på samma klubbar som Beckham och sliska spanska män med yachts och limos. Liftade varje natt med okända män och gjorde annat dumt. Hade alltid minst tre vuxna spanska män som skrek SNYGGING, BLONDIE, KOM MED MIG osv på spanska när jag gick hem från skolan varje dag. Det var fruktansvärt och när jag pekade fuck you till dom tyckte alla andra tjejer att kom igen, det är ju bara komplimanger medan jag sa att det är det för fan in det är fel, men då tyckte dom att jag var fel. Jag har aldrig passat in så illa och mått så dåligt psykiskt som då och ändå fick jag vara med om så mycket kul. Bästa var ändå när mina bästa vänner från Stockholm kom ner en vecka och alla kallade dom emos och jag äntligen kunde andas för jag kände att jag verkligen hörde hemma med dom. Kul att göra men ett år var mer än tillräckligt! Rekommenderar mycket mer att vara utbytesstudent på Svenska Skolan i Kenya. Där snackar vi BÄSTA någonsin.

Jag och Olivia dec 2006, första ring i gymnasiet

var du också så jävla nervös med betygen och inte komma in där du ville och blev det som du ville/tänkt dig om du alls ville något?
Nja, jag var väll kanske lite nervös men visste typ vad jag skulle få. Har alltid älskat att plugga och har alltid kämpat samtidigt som jag hajjat saker rätt lätt. Hade 310poäng. MEN jag var nervös ändå, för även om man kommer in så hur vet man att man valt rätt? Det vet man inte utan man får liksom köra ändå.
Jag var väldigt nöjd med min linje, däremot så tyckte jag att många av lärarna var ofattbart usla på Kärrtorp. Hade jag valt nu hade jag nog valt Södra Latin för skulle nog få ut mer av mina ambitioner. Alla verkar så engagerade där och skolan fixar så massa föreläsningar och temadagar osv. Däremot så är den kanske lite för intensiv för man ska inte behöva dö för bra betyg när man är 16.
Tycker för övrigt att det är vansinne att det inte finns blandade linjer eller media eller en kurs i krukmakeri eller svetsning eller traktorkörning eller natur-modern dans. Det var ju hela charmen med gymnasiet, att det fanns något för alla. För alla är inte gjorde på samma sätt och därför kan man inte trycka ner samma i samma liv på samma villkor. Dessutom är det ju olikheterna som är attraktivt i näringslivet och livet i sig.
Hur som! Oroa dig inte. Gymnasiet är inte hela världen utan fokusera på att ha kul och hitta det du är bra på/gillar att ödsla tid på bara. Och ja, förutom det så se bara till att inte få IG om du kan bättre.

första dagen i trean, var så lycklig över att vara tillbaka

la dina föräldrar i sig i ditt val? Nej men jävligt vad alla lärare och andra vuxna gjorde det. Bara för att jag hade toppbetyg så sa alla att Natur ska du gå, lärare/ekonom/advokat ska du bli för det måste man ha bra betyg för att klara. Mina föräldrar lade sig i på det sättet att dom så åt helvete med dom, du behöver inte alls bli det. Blir du lycklig av att vara rörmokare/hockeyproffs/lärare/designer så bli det. För det är så att det man gillar att göra kan man bli jävligt bra på också för man vill göra det där extra som behövs. Så kloka föräldrar som står upp för mig.

Jag och bästa bästa Nicolas i båsen vi hängde i varje rast.

dina bästa och sämsta minnen från gymnasiet?
Bästa är alla håltimmar överallt, lunchraster på gården, eftermiddagar på fik och alla andra tider när jag alltid hängde med Fanny, Nicolas, Julia och Olivia. Titta bara vad de gjorde till mig när jag åkt till Spanien. Känns som att jag aldrig kommer få så bra vänner som dom. Alla minnen med dom är de bästa.
Sämsta var när jag var dödligt kär i Erik och vi hade hånglat massa hos honom så många gånger och skolan åkte på skidresa och vi satt bredvid varandra i en bubbelpool och han satte en annan flicka i sitt knä. Jag hörde hur allt krasade och sprack inom mig och jag satt resten av natten och grät i en dusch med Olivia. Och alla gånger jag var tvungen att springa in i honom i korridoren matsalen fester vid skåpen och på Facebook. Tonårskärlekar är så brutala och ingen, varken de som sårar eller blir sårade vet ett bra sätt att hantera det på tyvärr.

en av de få lektionerna vi gick på i trean.

är du nöjd nu?
Hm, ja för att jag träffade Olivia och Fanny och Julia andra världsbästa människor där som lärde mig allt. Hade aldrig klarat av mig själv och hur jag kände mig just då om det inte varit för dom. Även att plugga all media var guld men som sagt var lärarna i de flesta ämnena värdelösa så det känns som att jag ödslade onödigt mycket tid på ingenting.
I Spanien var lärarna guld men folket runt omkring mig inte några jag klickade mig så jag säger nu hellre bra vänner och dåliga lärare än tvärtom.
Kan inte du berätta lite/posta bilder om din studentdag?

Möttes upp sju på morgonen på Nytorpsfältet med champagne, macarons, jordgubbar, vita klänningar, sol och PIRR. Studenten Blev pang bom direkt lite full och tog massa kort med engångskameror och skrev i mössor och missade när rektorn planterade ett träd. Sen hade vi lunch med cider och sommarmat. Flera höll tal som jag inte alls minns och vi var för nervösa och spända för att kunna njuta. Upp i klassrummet och få betygen, krama vår älskade och urdåligt lärare Frøydis. Massivt utspring med all familj och vänner och hurkulsomhelst! Sen åkte vi flak runt hela hela centrala Stockholm. Var mer än överlyckliga för de hade lagt ett förbud på flakkörning som upphävdes dagen innan, så vi hade gått från noll flak till bästa flaket någonsin. Högtalarna la av, startade igen, la av, startade igen. Jag skar upp hela benen på tomma ölburkar och alla mina favoritmänniskor var med mig. Vi var den mest random klassen och hade noll sammanhållning men fan vad bra vi var på att festa, både på skivan och studenten och flaket. Hade förjävla roligt. Sen var det mottagning. Min mobil var öldränkt så när jag ringde mamma för att de skulle hämta oss hörde jag inget och hon trodde att jag var svinpackad. Därför höll hon ett tal innan jag dök upp och bad om ursäkt för sin dotter som inte verkar kunna stå upp. Jag var berusad men ej så full och fick alltså skämmas ihjäl när jag kom hem eftersom att alla tittade på mig med förvåning och ömkan. Hela min stora släkt var där och mina föräldrar hade en riktig trädgårdsfest med lampor i alla träd och massa dricka och godaste maten. Vi drog till slutskivan och alla vuxna stannade kvar tills tidigt på morgonen och hade party. Slutskivan var fin och vi dansade massor och var överlyckliga. En gammal pojkvän tog mig åt sidan och sa så mycket fint och vi lovade att vara vänner alltid, vilket vi höll. Vid tre hade de flesta tjejer så ont i fötterna och gick hem men jag vägrade och vi var ett stort gäng som gick igenom ett rosafärgat nattstockholm till Södermalm. Erik, som jag var kär i fast jag inte ville, var med och det var första gången vi pratat sen Mars. Han höll sig nära hela natten och vi drack vin på ett bord klockan hem på morgonen, skrattade åt att Adrian var jättefull och ville sova men var tvungen att gå hem för att ta sin diabetesspruta. Någon dansade runtruntrunt på ett bord på balkongen och spotifylistan måste varit oändlig för musiken stannade aldrig till. Vid sex på morgonen sa jag att nu måste jag gå hem och Erik tog snabbt på sig jackan och följde mig. Vi gick hela vägen till Hornstull och det var fint. Och där vid tunnelbanan, bland alla vuxna på väg till jobbet hånglade vi. Äntligen, tänkte jag. Och han sa följ med hem till mig, du kan sova där, vi kan äta frukost och hänga imorn. Och jag ville så jävla gärna. Men så tänkte jag att fan dra åt helvete, du slizade upp mitt hjärta efter att ha lurat mig att bli kär och låtsades sen att jag inte fanns i över tre månader. Så jag sa, nej jag skulle inte tro det, men tack för ikväll, du är fin, men ha ett bra liv. Att vi faktiskt blev ihop senare samma år är en helt annan historia. Och så åkte jag gröna linjen hem till Kärrtorp och kom hem precis när min mormor och morfar steg upp på morgonen. De tyckte det var imponerande att jag vaknat så tidigt efter en så sen natt och gått upp vid halv åtta för att gå ut med vovven. Det kan nog bero på att jag inte har gått och lagt mig än! Och så skrattade vi och jag somnade bums. Levde på moln resten av juni för jag hade haft världens bästa jävla dag.   Linn   ps! du kan läsa resten av Q&A i kategorierna där uppe i menyn.

Linn Wibergs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Sassa Asli
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Linn Herbertsson
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sandra Beijer
Man
Niklas Berglind