Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

about the sad state of britain

View-over-London-Skyline-Rooftop

 

I have struggled to put any words in here since Friday. A darkness and immense sorrow has coated Britain since the referendum made Brexit a reality by 52% voting to leave the EU. The reason for my move here five years ago, and why I’ve remained all these years despite ridiculous rents and moldy flats has been the pride London possess in being inclusive, accepting and diverse. For the first time I feel unwelcome and unwanted in my home. The anger and sadness is indescribable and I am, together with millions, dizzy with disappointment of how the world is regressing to fear and disbelief of a global community in this time of uncertainty, conflict and pain. In the aftermath many are also full of regret as we are not sure of the repercussions of this decision.

I think it is disgusting that the government would allow a decision this large happen before anybody, not even the politicians, know of the consequences or even what the following steps would be. It has divided not only a community and a country, but the world, which is the last thing we need in a time like this.

But this past weekend has also given me hope. I spent it all working at the bar, and the referendum was the sole thing everybody talked about. I had countless grown men in tears over everything that their community here in London stand for and are built on – inclusiveness, diversity, acceptance – to be torn to shreds. And I felt the pride of all those core values expressed in every tiny grain that is London. Despite being enveloped in disbelief we could all still unite. My social channels, news channels and conversations are flooded with strength, integrity and solidarity. Brits have both online and offline expressed their discontent and frustration over this ridiculous process. And they will not have it. Young women organising counter actions and protests as well as officials issuing statements that they refuse to obey to closing their communities.

In these dark times we will not give up hope, not cave in to hopelessness. It is a regretful decision, but I hope this will be the wake up call not only the UK but that the EU and the world needs. And I am sincerely doubtful that a true Brexit will fully happen. Instead I hope that this will fuel our fire to stand up for the society we want, an open and welcome one. I won’t succumb to terror and sorrow, and I know you won’t either.

For all of you who have written asking if it is pointless to even think about moving to London any longer I say to you that no, it is not. Firstly the British government has to make a decision as they have the final say in this. And if they do it will take at least two years to implement the UK leaving the EU and this might still mean free movement for Europeans.

 

 

 

Linn

Follow my blog on Bloglovin

 

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
6kommentarer
  • Usch ja. Jag har skrivit fyra långa inlägg om detta förra veckan på bekostnad av annat. Familjen är splittrad. 🙁

    Bara brittiskt 2016-07-04 09:28:49 https://barabrittiskt.wordpress.com
    Svara
  • Är så himla jäkla heartbroken att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Fasen. UK är ju mitt hem och mitt liv.

    jennifer 2016-06-29 17:52:31 http://jenniferstroud.se
    Svara
  • I clearly remember when last week I woke up to the news; coffee in my hand, I turned on the tv and stared at the screen for a good hour, cup still full of the drink. I’m Italian and have been a student in the UK for four years now and was looking to move to London for a new job in September. This has confused me so much and gave me a feeling of being unwanted and looked at as ”the foreigner”. I hate what Brexit stands for. We can only keep fighting now.
    x

    Daria 2016-06-29 10:12:16 http://www.dotdaria.com
    Svara
  • Jag blev så jävla jävla ledsen, arg och rädd när jag vaknade upp i fredags. Vad händer nu? Jag plöjer typ allt på the Guardian och jag försöker få mitt huvud runt hur vi hamnade i den här situationen. Vi lever i läskiga tider när samhällen slits isär, klyftorna växer och hatet som en följd av det ökar. Just nu hoppas jag mest av allt att det blir ett nytt parlamentsval och att folket den här gången röstar på det enda humana alternativet. Det finns eeenormt mycket problem med EU och det ska absolut inte viftas bort – EU måste göra något åt sitt demokratiska underskott, och det här är en tydligare signal än någon, men ett utträde är inte den rätta vägen. Jag är på allvar rädd för att nationalismen återigen ska blomstra, precis som den gjorde i upptakten till andra världskriget. I någon mån är vi redan där, men jag hoppas att progressiva krafter förmår att stoppa den utvecklingen. Det finns ett annat samhälle att längta efter. Där vi alla är fria, där vi har ett jobb att gå till, tak över huvudet, mat på bordet och där vi alla kan blomstra. Vi har resurserna för det. Vi har förmågan att bygga ett sånt samhälle. Men det är bråttom att övertyga människor om att vi hör ihop <3

    Annie - lättlagat vegokäk 2016-06-28 21:30:43 https://vegokak.se/
    Svara
  • asså så sorgligt och läskigt 🙁 man tappar ju hoppet på världen.

    anna 2016-06-28 20:50:12 http://whiskeysour.blogg.se
    Svara
Linn Wibergs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Sandra Beijer
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Träningsglädje
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Fannie Redman
Home
34 kvadrat
Mode
Chrystelle Eriksberger