Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

you know, in a movie star kind of way

Lovisa,-in-Shoreditch

Lovisa-Ranta,-Shoreditch

Shoreditch-rooftop-2016  Lovisa-Shoreditch  Lovisa-Ranta,-Rooftop-Shoreditch

På något vis är sommaren bara här. Våldsamt från ingenstans sipprar den in i alla vrår av våra storstadsliv. Helt plötsligt minns jag hur sätena på bussen river mot baksida låren och hur fast att vi ätit middag en timme längre är det kanske lite för ljust för att spendera resten av kvällen i sängen med en serie. Från och med nu hittar ni förmodligen mig på en takterass någonstans i Hackney, rökandes igen förvisso, men ändå med lite mer vilja att leva.

Som i förrgår med Lovisa någonstans i Shoreditch. Vi hade stått nära nära i det ångande havet av pendlare efter mina försök att klämma in mina fuktiga ben i de tightaste av jeans. Men fast att bara armar klibbade mot främlingar kändes kanske tårar ännu närmre, för när en har ett eget språk kan en dela berättelser till och med i en fullproppad tunnelbanevagn. Det svider ibland att vara 20-någonting. Tur att en kan klättra upp på ett tak över hela världen för att hata lite på den, men ni vet, på ett filmstjärnigt sätt.

Summer has sort of arrived somehow. Violently out of nowhere, it trickles into every moment of our lives in the city. All of a sudden you remember how the seats on the bus uncomfortably brush against your thighs and how even though you’ve had dinner for an hour longer it feels to light out to watch series in bed. From now on you will most likely find me on a rooftop somewhere in Hackney, smoking again, but finally with energy to live.

Like the day before yesterday with Lovisa somewhere in Shoreditch. I had tried to squeeze my sweaty legs into the tightest jeans and In the rush hour we stood close close in the sea of commuters after my attempts to squeeze my sweaty legs into the tightest of jeans. Even though our bare arms stuck against strangers’, tears felt even closer because when you have a second language it is possible to share pains even in a tube cart. Being 20-something is painful. Luckily one can climb on the top of the world and hate on it for a while, but you know, in a movie star kind of way.

 

 

Linn

Follow my blog on Bloglovin

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
2kommentarer
  • SÄG TILL HENNE ATT BÖRJA BLOGGA IGEN! jag saknar Lovisas blogg.

    Ida 2016-05-14 17:36:13
    Svara
  • denna lilla text berörde mig så mkt på nåt vis!!! fint <3

    my 2016-05-13 12:59:20
    Svara
Linn Wibergs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Pamela Bellafesta
Home
Andrea Brodin
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Vanja Wikström