Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

farewell linnwiberg.metromode.se!

Linn-tofs

Äntligen kan jag berätta vad jag hemlighållit – JAG FLYTTAR! Stunden är inne för mig att skaffa ett eget plejs här i cyberspace. På riktigt.

Jag har utvecklats något helt otroligt sen jag flyttade över till Metro Mode. Från en stökig, svärande virvelvind till… well, en äldre mer ansvarig sådan. Så supertack till Sandra, Flora och resten av Creative-gänget för den här tiden.

Nu hittar ni istället mig på en ny, helt egen sajt som jag känns mums. Waahhh, ska bli så kul!

Ni följer med va? Ah, bra.

www.linnwiberg.se
www.linnwiberg.se
www.linnwiberg.se
www.linnwiberg.se
www.linnwiberg.se

Finally I can tell you about my lil secret – I’m moving! It’s about time that I create my own place in cyberspace. For real.

I’ve evolved immensely since I moved over to Metro Mode, so a massive cheers to Sandra, Flora and the rest of the Creative crew for this time.

Now you will find me at a brand new site that is just yum. You’ll come with me, yeah? Ah, brilliant.

 

four ladies in videos

DSC_00381-1-865x577

A really old pic of me that Rebecca Fexby took of me in 2012. Came across it online and thought it was adorbs. Oh cyberspace.

 

Var uppe sent igår för att skicka vidare frågor till en tuff tjej jag ska intervjua för Nuda. Nämligen Tau Lewis, en kanadensisk konstnär som gör skulpturer som utforskar black beauty, identitetspolitik och den afrikanska diasporan. Hennes skulpturer är obehagliga och vackra och hon verkar så klok så tappade helt bort tiden och hittade mig själv i något hörn av cyberspace sent in på natten.

Tänkte att vi börjar den här dagen med att se på lite videoklipp med bra brudz. När behöver en inte lite inspiration va?

Stayed up late yesterday to send interview questions to a cool chick I’m interviewing for Nuda Paper. Tau Lewis is a Canadian artist who makes sculptures that explore black beauty, identity politics and the African Diaspora. Her sculptures are disturbing and beautiful. She seems so wise so completely lost track of time and found myself in some corner of cyberspace at like 1am.

När jag researchade Tau Lewis hittade jag ett klipp där hon pratar om sin konst som jag tyckte att ni också borde få se. Plus tagga på intervjun i Nuda då!

When I researched Tau Lewis, I found a clip in which she talks about her art that I thought you should see too.

Drew är en pärla, och så långt bort från allt som är Vogue, så älskar att hon får göra en sminktutorial.

”I think it’s called flamingo. Oh it’s magenta. I think I was just hoping that it was called flamingo.”

Drew is a gem, and so far away from everything that’s Vogue, so loves that she gets to do a makeup tutorial.

”I think it’s called flamingo. Oh it’s magenta. I think I was just hoping that it was called flamingo.”

 

Om du av någon anledning råkat missa Meryl Streeps tal på the Golden Globes. Känns som om hon är mamman till vår samtid, så trygg.

If for some reason you missed Meryl Streep’s speech at the Golden Globes. Feels as if she is the mother of our time.

Nu när jag känner mig dödstrist i form av kläder så tycker jag vi kikar på Camille Rowe. Tänker att när januari är slut blir jag kul igen. Då vill jag ha en lika knäpp garderob som henne.

Nu måste jag fortsätta jobba, och håll i er för imorn händer det grejer!

There is nothing interesting happening in my wardrobe at the moment. Has the winter beat me once again? Maybs. I think we should check out Camille Rowe meanwhile. When January is over I promise myself to become fun again. Then I want to have a wardrobe as expressive as her’s.

Also, tomorrow big things are happening here, so hold on tight!

 

 

orange lips + leather

Linn-Wiberg,-leather-jacket-red-lips,-London

Linn-Wiberg,-leather-jacket-and-red-lips

Linn-Wiberg,-leather-jacket-+-red-lips  Linn-Wiberg,-leather-jacket-&-red-lips Linn-Wiberg,-leather-jacket-red-lips

leather jacker – zara | zip hoodie – monki | mittens – kally birger | jeans – levi’s

 

Wow alltså, tack för alla kommentarer, sms och mejl angående min krönika om utbrändhet. Hade en sådan ångest igår när jag publicerade, vågade inte gå in och kika på några kommentarer. Skrev i något frenetiskt tillstånd, helt oavbrutet i en halvtimme innan jag bara skickade ut det. Det var bara tvunget att komma ut, även om det säkert skulle såra några. Därför hade jag förväntat mig något hårt, svidande tillbaka. Så loggar jag in, och möts av helt annat.

Jag antar att det inte pratas lika mycket om prestationsångest och utbrändhet på ett som vi vill eller har behov av. Jag är både glad, förvånad och sorgsen av att det är så många som känner igen sig och är emot det här. Att inse att en inte är ensam är ett bra första steg tänker jag. På något sätt trodde jag att de flesta ändå måste hålla med om att jobba dag och natt är något bra eftersom att så många gör det?

On another note, får krupp på mitt hår nu. Det är så långt att jag inte vet vad. Ska sätta ihop ett inlägg med olika frisyrer jag är sugen på så kanske ni kan hjälpa mig… Hoppas din måndag är fin.

Got an insane amount of compliments and gratitude on my opinion piece on getting burnt out. I feel so blessed to be able to turn to this corner of cyberspace and find like minded people. 

On another note, I am losing my mind over my hair. It’s so blehh and long, I just want to chop it all off. Will put together a post on hairstyles and maybe you lot can help me decide on something? Hope your monday is golden.

 

 

Linn

Följ min blogg med Bloglovin och på Instagram

krönika: att jobba sent är bevis på dåligt omdöme

Linn,-scarf,-December-LondonKaffe,-coffeeLinn,-December-London

 

Det jag kommer berätta om nu är något jag skäms över.

De senaste månaderna (året?) har jag jobbat mer än tolv timmar minst sex dagar i veckan. Jag har pluggat 300% på universitetet samtidigt som jag praktiserat, bloggat och sedan jobbat minst tre kvällar i veckan på bar. I augusti ändrades det för då jobbade jag ”bara” heltid, dvs till ungefär sju eller åtta, plus bloggade varje dag. Det är inget skryt, det är äckligt. Den senaste tiden har det gått så långt att jag inte kan sova längre. Min hjärna surrar och tankarna spinner i raketfart så fort jag stänger ögonen. Jag behöver vila, men det går inte längre så jag ligger vaken till sent på natten.

Jag är nära att falla i den fällan som många i vår generation gjort. Jag pratar om utbrändhet.

Så pass många av mina vänner och folk runt omkring har bränt ut sig de senaste åren att det är knappt att någon reagerar när en får nyheten. Bloggare, profiler, chefer skriver om utmattningssyndrom och utbrändhet som om det vore den årliga influensan. Något en får räkna med att ta för att ”komma någonstans”.

På varje arbetsplats jag varit på så är det de tendenser som leder till utbrändhet som värderas, uppmuntras, belönas. Att vara den som går sist, som tar på sig allt extraarbete, jobbar över kapacitet och förväntan. Den som har en arbetsbelastning som egentligen borde delas upp för två. Vad du är duktig alltså, skitbra jobbat, jag förstår inte hur du orkar. Nej, vet du vad det är, det är fruktansvärt. Utbrändhet är inget skämt. Visste du att utbrändhet ger riktiga hjärnskador? Det är inget som försvinner med en spahelg på Yasuragi eller en juicecleanse i februari.

En nära familjemedlem blev rejält utbränd när jag var yngre så jag har suttit på första parkett och sett hur illa det kan gå. Hen var sjukskriven i flera år. Vi körde hem från skolan och hen glömde var hens hus låg, så vi irrade runt på gatorna och hen storgrät framför ratten. Andra dagar spenderade hen i ett mörklagt rum för att dagsljuset var för starkt. I februari. Minsta ljud skar igenom hens hjärna. Att vara utbränd gör att du inte klarar av saker vi tar förgivet varje dag och leder till så mycket smärta och ångest att det inte går att beskriva.

Att som regel jobba sent är ett bevis på dåligt omdöme. Dåligt omdöme och brist på respekt för en själv och för de runt omkring en. Vi kan inte skylla på brist på bevis eller kunskap längre. Vi vet att det är dåligt. För det är aldrig bara ett projekt som kommer kräva all din energi och tid. Efter det kommer ett till. Och ännu ett till. Och ett till efter det. Har du lagt ribban högt då så kommer det förväntas av dig att fortsätta prestera. Visst att en ska jobba hårt och vara dedikerad, men aldrig såpass att det får gå ut över din hälsa. Det är inte att göra ett bra jobb. Det är din skyldighet som vän, dotter, partner, pappa, anställd, att ta hand om dig. För absolut ingen kommer applådera någon som jobbar ihjäl sig.

På företag är alla utbytbara, men hemma är ingen utbytbar.

Som chef hade jag krävt att folk lämnar i tid, för tid att vara ledig gör en till en bättre anställd. Utan tid att varva ned så bryts vi ned. Utan tid att ha tråkigt, får vi aldrig känna efter, hitta saker vi älskar. Det är i de långsamma minutrarna som vi hittar mod och ramlar på nya hobbies, snyggingar att bli kära i, ideer till projekt, drömmar vi vill förverkliga. Hur många har inte jobbat så jävla fucking svinbra när en äntligen fått ligga med den där baben en trånat efter så länge? Eller när en fått spendera en heldag med sina bästa personer? Eller målat klart sitt sovrum? Det är där vi hittar energi. Det är därför företag älskar att ta in unga praktikanter, för de har så mycket motivation och idéer. I deras liv har jobbet en biroll. Visst att det delvis kommer med ålder, men att ha ett så pass rikt liv, där arbete inte är mittpunkt utan något en gör för att ha råd att finansiera allt annat är en fördel.

Jag vet att det här samhället är stört och att det inte är lätt att bara vända om och be om ledighet när ingen annan gör det. Jag har fallit i exakt den fällan. Att sätta ned foten när pengar, makt, prestige står på spel är svårt. Men vill jag komma någonstans så måste jag det. Det heter utbränd av en orsak. Det är svårt att tända ett ljus igen om det redan brunnit ut. Sorgligt va? Vi kan alla göra aktiva val att ändra det här klimatet litegrann. Hjälpa till att omstrukturera, säga stopp när en kollega är på hal is, ge förslag på hur en kan ändra policy på sitt jobb, förklara och bevisa varför det är lönsamt. Och våga byta företag om de inte lyssnar. Det är aldrig värt det. När en är utmattad har en inte ens energi att bli glad för en löneförhöjning/befodring/eloge/vinst.

Anledningen att jag skäms är att jag känner att jag gjort tvärt om. Jag vill inte vara den som bloggar om stress som något nödvändigt för att ta sig dit en vill. Att hjälpa till att normalisera, göra det till något glorifierat.

Än så länge är jag inte utbränd, men min livsstil är där och nosar på det. Idag har jag och Daniel bestämt att vi ska gå igenom mål för året. Nu är det nog, jag vägrar slava och må dåligt. Jag gillar mig själv för mycket! Nästa vecka har jag en review med mina chefer och då ska jag be om att jobba hemifrån en dag i veckan. Den sociala stress jag känner på kontor gör mig inte produktiv. Plus att jag vet att jag kan göra mitt arbete på 4 timmar istället för 9 om jag lämnas ostörd och vet att jag inte är knyten till att sitta kvar på en stol när jag är klar. Och det är bara ett steg mot en bättre balans.

Såklart är vi alla olika, och ett blogginlägg revolutionerar knappast någons liv. Men jag hoppas att det kan få någon att stanna till, våga gå hem i tid eller i vilket fall tänka om.

An opinion piece I wrote in Swedish about the sick work culture where habits that lead to burnouts is what is admired and rewarded in work places, and how I want to change that. Please translate it here.

 

 

Linn

Följ min blogg med Bloglovin och på Instagram

a derelict cemetery | abney park

Abney-Park,-Stoke-Newington

I julas när dimman låg så tjock över London att det inte gick att se över gatan och alla tagit tåg/flyg hem till sina familjer så drog jag, Daniel och Daniels syster Claire upp till Stoke Newington. Vi skulle nämligen äta brunch på the Good Egg och sen spana på Abney Park. Kände att jag bara måste ta med er på det, för tycker att alla som har några dagar i den här staden och är trötta på att shoppa borde åka hit.

This past Christmas, when the fog was thick and everybody had take the train/plane home to their families, Daniel, Daniel’s sister Claire and I went up to Stoke Newington. We were going to check out Abney Park. Ok, I just have to show you this place in case anybody has some hours to spare in London.

Graveyard,-Abney-Park,-Stoke-Newington

Abney Park är nämligen en förfallen, gotisk kyrkogård som ägdes av en societetsfamilj som bodde på herrgården bredvid.

Abney Park is a decayed, gothic cemetery owned by a socialite family who lived at the mansion next door.

Daniel-and-Claire,-Abney-Park,-Stoke-NewingtonCemetery,-Abney-Park,-Stoke-Newington

Mellan 1840 to 1970-talet var den aktiv och en hel hög kända människor begravdes här. Sen vet jag inte riktigt vad som hände men kyrkogården stängdes och lämnades att växa igen, bara sådär. Precis som att London glömde bort att den fanns. Mystiskt.

Between 1840 and 1970 it was active and a bunch of famous people were buried here. Then I’m not sure what happened but the cemetery was closed and left to overgrow. Just as if London forgot it existed. Mysterious.

Grave-stones,-Abney-Park,-Stoke-Newington

Nu är den bevildrad, täckt av murgröna, med omkullvälta gravstenar i rader och väldigt vacker. Inte konstigt att flera använt Abney Park som inspelningsplats. Amy Winehouse bodde inte långt ifrån och spelade in Back To Black här. Även ett avsnitt av Walking Dead säsong två var iscensatt här.

Now it’s bewildered, covered in ivy with overturned gravestones in rows and still very beautiful. No wonder that it’s been as a film location. Amy Winehouse lived not far away and recorded Back To Black here. An episode of The Walking Dead Season Two was also filmed here.

Grave-stones-in-Abney-Park,-Stoke-Newington

Eftersom att London redan var tomt, kändes vår promenad i Abney Park som att vi var de ända som överlevt jordens undergång. Tror det var Sandra Beijer som någon gång skrev att det bara skulle ta jorden några årtionden innan allt var återställt. Så känns det här.

Given that London was already empty, our walk in Abney Park made us feel like we were the only survivors of the Apocalypse. 

Cemetery,-Abney-Park,-Stoke-Newington, London

Åk hit! Inte en hel dagsutflykt men rekommenderar alla att åka till Stoke Newington för det är bäst. Ät brunch någonstans, titta i alla affärer och vandra runt i Abney Park med en kaffe.

Har du redan varit här? Då finns det sex till att utforska, Abney Park är nämligen med i the Magnificent Seven.

Det blir Londontipset för i helgen!

Go here! Abney Park is not a whole day trip but would recommend everyone to go to Stoke Newington anyways because it’s the best. Eat brunch somewhere, check out all the independent shops and walk around in Abney Park with a coffee.

Have you already been? Then there are six more to explore, because Abney Park is in the Magnificent Seven.

It will be this weekend’s London recommendation!

 

 

discover more of my gems in london:

my favourite restaurants in london
my london travel guide

brunch in london
my favourite things to do in london

 

 

 

Linn

Följ min blogg med Bloglovin och på Instagram

Linn Wibergs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Dasha Girine
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Sandra Beijer
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Kevin Triguero
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk
Man
Johan Hurtig